Vid bedömning av om uppsåt föreligger är det inte helt ovanligt att man ställs inför besvärliga bevisproblem. Därför framförs ibland uppfattningen att beviskravet skulle vara lägre ställt vid bevisning av uppsåt än vid bevisning rörande den otillåtna gärningen. Uppfattningen härrör från tanken att det ”egentligen” är omöjligt att bevisa uppsåt. Enligt Asp måste samma beviskrav gälla vid uppsåt som vid andra (positiva) rekvisit.
Hur bevisar man uppsåt?
Vad en person tror och avser kan ofta direkt avläsas ur hennes beteende. Exempel på det är att alla normalt kan se skillnaden på om en person halkar på en isfläck, råkar sparka till en mötande person på benet och den som utdelar en spark på benet i syfte att framkalla smärta. Utifrån en persons beteende kan vi ofta se vad denne vill, tänker och förstår.
När åklagaren bevisar uppsåt är det gärningspersonens mentala tillstånd vid tidpunkten för gärningen som är av intresse. Frågan som man ställer sig är: “vad trodde gärningspersonen om det som hände och vilken inställning/attityd till det inträffade hade han eller hon?” Man utgår från en idé om att människor agerar rationellt och handlar i enlighet med skäl (sk handlingsskäl). Om man kan utreda att en person rent objektivt har gjort något, så kan man alltid ställa frågan ”varför gjorde du så?”. Om handlandet är avsiktligt, så ingår själva syftet som ett led i handlingen. En gärning går inte att förstå om man inte utgår från att den är avsiktlig. Man kan säga att avsikten ligger naturligt inbäddat i handlandet.
Lag24 Trainee
11.09.2021
Få snabbt och enkelt hjälp med din juridiska fråga.