Ett avtal som uppkommit genom tvång skulle enligt avtalslagen kunna bli ogiltigt, dock skiljer det sig man mellan lindrigare tvång (29 § AvtL) eller trängande fara (28 § AvtL).
Trängande fara (28 § AvtL)
Enligt 28 § AvtL är rättshandlingar att anses ogiltiga om den som utfört handlingen, det vill säga en av avtalsparterna, blivit utsatt för trängande fara, ofta i form av ett så kallat råntvång. Ett exempel på en sådan situation är om en av avtalsparterna är tvungen att skriva på ett kontrakt under ett pistolhot. Ett avtal blir då ogiltigt på grund av ett otillbörligt förfarande som utövas genom våld och som är att anses vara en trängande fara.
Värt att tänka på
I paragrafens första stycke benämns huvudregeln, alltså att ett avtal är att anses ogiltigt om avtalet ingåtts under tvång. Här är det viktigt att det föreligger ett orsakssamband mellan ‘tvånget’ och den som är ‘tvungen att sluta ett avtal’. Med andra ord innebär krävs ett mycket starkt hot för att bestämmelsen ska kunna tillämpas samtidigt som det ska vara tydligt att det inte finns en ‘verklig vilja’ bakom själva avtalet.
Enligt paragrafens andra stycke tillkommer ytterligare ett krav för att den tvingande personen inte ska bli bunden av rättshandlingen, nämligen genom att den utsatta gör en reklamation om mottagaren är i god tro. Det vill säga att avtalsparten måste meddela motparten om att rättshandlingen är ogiltig då det förelåg ett tvång enligt 28 § AvtL. Den som tvingas måste då inom ‘oskäligt uppehåll’ efter tvånget upphörde meddela motparten om rådande situation. Motsatsvis betyder detta att avtalsparten blir bunden, trots råntvång, om den som är utsatt för råntvånget inte meddelat motparten inom rimlig tid efter det att tvånget har skett.
Läs mer om avtal som sluts genom lindrigt tvång!
Få snabbt och enkelt hjälp med din juridiska fråga.