Hur tolkar man ett testamente?

Utgångspunkten är testators verkliga vilja

För tolkning av testamente är testators verkliga vilja (medvetna avsikt) angående kvarlåtenskapens fördelning avgörande. Denna tolkningsprincip kommer till uttryck i 11:1 Ärvdabalk (1958:637) (förkortad “ÄB”) där står att ”åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja”. Tolkningen av testators vilja ska göras helt oberoende av testamentstagarnas eller arvingarnas antaganden om testamentets innebörd. Arvingars eller testamentstagares förväntningar eller uppfattningar om ett testamentes innebörd saknar således betydelse. Testamentet måste inte nödvändigtvis tolkas bokstavligt utan det kan tolkas mera personligt ur testators synvinkel.

Testamentet är dock en formbunden handling vilket begränsar möjligheten av subjektiv testamentestolkning. Detta medför att tolkningen måste vara anknuten till testamentet. En tolkning helt oberoende av eller i strid med vad testator uttryckligen förordnat i testamentet godtas alltså inte.

Testators hypotetiska vilja avgör i andra hand 

I andra hand ges ett testamente den tolkning som följer av testators hypotetiska vilja, dvs vad testator på goda grunder kan antas ha velat (11:1 ÄB). Vid ändrade förutsättningar, t.ex. då det förflutit lång tid mellan testamentets upprättande och dess tillämpning, kan den hypotetiska viljan vara nödvändig. Med hjälp av testators hypotetiska vilja kan testamentet verkställas efter en omtolkning.

Omtolkning kan bli aktuella i vissa fall

Har en väsentlig förutsättning för ett testamente, pga ändrade förhållanden, brustit kan det bli aktuellt att omtolka testamentet. Med detta avses att testamentet ges en innebörd som motsvarar testators förutsättningar eller att testamentet förklaras overksamt. Även bristande förutsättningar hos testator, vilka varit väsentliga för testamentets upprättande och innehåll kan läggas till grund för omtolkning.

Lag24 Trainee
27.08.2021