Rätt till privatliv i dataskydd

Rätten till privatliv återfinns i artikel 7 i Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Men i artikel 8 finns det även en bestämmelser vad gäller skydd av personuppgifter. Vad som krävs för att det ska vara en kränkning av någons privatliv återfinns i bestämmelsen och kräver att åtgärden som gjorts har med privatlivet att göra och att det måste föreligga en kränkning av rätten till privatliv. Men rätten till privatliv är inte absolut vilket innebär att det kan finnas andra bestämmelserna som är starkare. Men dessa bestämmelser som kan begränsa rätten till privatliv måste vara föreskriven i lag, begränsningen måste även vara förenlig med det som är det väsentliga innehållet i rättigheten, det måste vara strikt nödvändigt och proportionerligt vilket innebär att man tillämpar proportionalitetsprincipen och gör då en bedömning om åtgärden är nödvändig för att uppnå ett mål och det sista kravet är att begränsningen svarar mot ett mål som är av ett allmänt samhällsintresse eller att det är ett behov av skydd för andra människors fri- och rättigheter. Detta allmänna samhällsintresse måste i sig ha erkänts av unionen. Syften som kan godkända som begränsningar återfinns i artikel 23 i Dataskyddförordningen och är bland annat om det är till syfte för att säkerhetsställa den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten, säkerhetsställa ett verkställande av straffrättsliga sanktioner. Flera andra begränsningar gällande förebyggande och utredning av brott är godkända. Det kan även finnas ekonomiska eller finansiella intressen för en medlemsstat eller för unionen. Men en begränsning kan även tillämpas om det är för att säkerhetsställa skydd för den registrerade eller någon annans rättigheter och friheter.

Lag24
Trainee
08.31.2021