Enligt förvaltningslagen finns det vissa regler som både du som handläggare, myndighet eller enskild bör känna till. Vilket språk som ska användas vid en handläggning är en av dem. Som utgångspunkt är det svenska språket det officiella myndighetsspråket i Sverige (se 10 § Språklagen). Det innebär att handlingar som regel uträttas på svenska.
Under vissa situationer kan en myndighet i rimlig utsträckning ge bistånd till den som är i behov av en tolk eller en översättare vid handläggningen (se 13 § Förvaltningslagen (FL)).
När kan jag ha rätt till en tolk eller en översättare?
Som ovan nämnt kan en myndighet ge bistånd till tolk eller ta hjälp av en översättare under vissa förutsättningar (se 13 § FL). Anledningen till det är att den enskilde ska ”kunna ta tillvara sin rätt” när denne har kontakt med en myndighet. Det skulle till exempel kunna handla om en situation när den enskilde har bristande språkkunskaper i det svenska språket eller till dem som har en funktionsnedsättning med en begränsad förmågan att se, höra eller tala. Till den senare kategorin omfattas inte personer som har dyslexi.
Att ha en tolk är ingen absolut rättighet!
Trots att man enligt 13 § FL ska kunna ta tillvara sin rätt, så är det inget absolut krav enligt förvaltningslagen. När man gör en bedömning av om det finns ett behov av tolkning utgår man från objektiva kriterier, såsom ärendets omfattning, språkkunskaper och kostnader för tolken, men inte vad den enskilde anser vara ett personligt behov.
Vill du läsa mer om andra skyldigheter som en myndighet har vid handläggande av ett ärende? Läs Kan jag anlita ett ombud eller ett biträde vid en handläggning?
Lag24
Trainee
19.07.2021
Få snabbt och enkelt hjälp med din juridiska fråga.